Dag tre, igår, som gräsänkling. Yngsta dottern har fått nog. Basta med pasta och inköpt pizza och kinamat. Igår kväll lagade hon tournedos, pommes duchesses och bernaissås. Underbart gott och ett trevligt avbrott i min mathållning, måste jag säga.
Jag tyckte att jag var värd ytterligare ett favvovin (se Ornellaia 1994) men kände mig kanske lite lutheranskt skamsen så jag tog sikte på ett vin som jag bedömt ska drickas av mig inom en överskådlig framtid, Château Lynch- Bages 1993 (se Lynch Bages & smörgås) . Som jag inte behövde tänka på matlagningen kunde jag koncentrera mig på viktigare saker, följaktligen drog jag även ett av husets viner, Caribase 2001 – ett vin som behövde tittas till, kände jag alldeles bestämt samtidigt som jag lugnade Luther ety det här med husvinerna är inget annat än jobb, alltså viner jag måste titta till då och då för att fullt ut kunna förstå mig på dem.
Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument om handlar box i Sverige, gissar jag.
Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.
Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.
Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.
Lynch-Bages 1993 var mycket bra. Klart bättre än buteljen jag tidigare skrivit om (se länken ovan). Det kan bero på att jag bara var glad över att slippa laga mat och att bli bjuden på en ståtlig middag av yngsta dottern. Å andra sidan skämtar vi inte när det gäller vin i det här huset. Därtill är vi alltför lutheranska. Ergo: den här buteljen var bättre.